Än en gång fastnade jag för en låt i bilen på väg hem från jobbet. Lite gammal nu kanske, men så sjukt bra. Satt och lyssnade allt mer på texten och googlade fram låttexten på nätet - men alla var fel! Sjukt irriterande, så jag bestämde mig för att skriva ner den själv.
Here goes:
Aly & Fila feat. Tiff Lacy - Paradise
It seems I walk,
a lonely road.
Yet I know deep inside.
You are never far away,
always there to be my guide.
And when it seems I can't take another step,
you helped me tread the path that some might dread.
More of everything,
this much is true.
Completely who i am,
because of you!
You've picked me up each time.
You've seen me fall.
You picked me up each time.
I've never needed to call.
And when it seems that i'm blind,
with no hope at all.
You lift me high,
you lift me high!
So high that i can see,
the sky.
And then you showed me,
paradise!
You give me hope.
You fill my cup.
(I've) always known,
how much you love.
You give me hope...
It seems I've failed so many times.
But still you carry on.
I can't give in,
I can't resign.
'Cause you are there to keep me strong.
(and) In the darkness when i am so afraid,
your light shines throug to banish any shade.
More of everything,
this much is true.
Completely who i am,
because of you!
You've picked me up each time.
You've seen me fall.
You picked me up each time.
I'll never need to call.
And when it seems that i'm blind,
with no hope at all.
You lift me high,
you lift me high!
So high that i can see,
the sky.
Then you showed me,
paradise!
Det där, det är - magi!
torsdag 29 september 2011
tisdag 27 september 2011
Kan inte sova...
Legat och lyssnat på låten ovan bl.a. och funderat istället. Och om du följt med kan du gissa vad jag funderat på...
En tanke slog mig; kan det vara så att det är att jag inte vill vara en belastning för någon annan som jag inte träffar någon? Inte tar dom sista stegen när målet finns så nära.
Som nu finns det en person jag skulle vilja träffa. Rädslan som finns att bli nekad finns väl hos alla, mer eller mindre. Den kan jag komma över. Men det är något annat som hindrar mig.
Kan det vara en rädsla att det faktiskt går vägen och istället kan jag inte leva upp till det jag borde vara?
En rädsla att ha startat något, men tvingas såra någon annan genom att avsluta det för att jag själv inte är det jag tror hon vill ha?
Att överleva
Snubblade över en låttext i bilen på väg hem från jobbet idag... Spelat låten förut, men inte lyssnat på texten.
"...
There’s a thing called love
That we all forget
And it’s a wasted love
That we all regret
You live your life just once
So don’t forget about a thing called love
Don’t forget, forget about a thing called love
..." - Above & Beyond feat. Richard Bedford - Thing Called Love
Det där med att man bara lever en gång ekar i skallen. Nästan så jag känner mig stressad över det... Och det dyker upp rätt ofta numer. Det sjuka är att jag ofta inte känner mig ha tid att "leva livet" - måste ju prestera bra på jobbet osv.
Läste detta för några kvällar sedan:
"...Inte känt så mycket glädje och energi, likgiltig till det mesta. Jag har bara överlevt helt enkelt." - Helena
När jag läste det tänkte jag "huvudet på spiken".
- Jag har bara överlevt helt enkelt.
Känn på orden, så tungt. Och det är lite så jag känner. Det funkar, jag får det som ska göras gjort. Mer är det inte. Jag har bara överlevt, helt enkelt!
Så när är det dags att gå från att överleva till att leva? Imorgon? Nästa vecka? Eller just precis nu?
P.s.
Bjuckar på en annan riktigt skön låt...
"...
There’s a thing called love
That we all forget
And it’s a wasted love
That we all regret
You live your life just once
So don’t forget about a thing called love
Don’t forget, forget about a thing called love
..." - Above & Beyond feat. Richard Bedford - Thing Called Love
Det där med att man bara lever en gång ekar i skallen. Nästan så jag känner mig stressad över det... Och det dyker upp rätt ofta numer. Det sjuka är att jag ofta inte känner mig ha tid att "leva livet" - måste ju prestera bra på jobbet osv.
Läste detta för några kvällar sedan:
"...Inte känt så mycket glädje och energi, likgiltig till det mesta. Jag har bara överlevt helt enkelt." - Helena
När jag läste det tänkte jag "huvudet på spiken".
- Jag har bara överlevt helt enkelt.
Känn på orden, så tungt. Och det är lite så jag känner. Det funkar, jag får det som ska göras gjort. Mer är det inte. Jag har bara överlevt, helt enkelt!
Så när är det dags att gå från att överleva till att leva? Imorgon? Nästa vecka? Eller just precis nu?
P.s.
Bjuckar på en annan riktigt skön låt...
måndag 26 september 2011
Tankar från förr...
Hallå!
Jag är kvar här, men uppdaterar inte alls lika mycket som förr. Har av och till funderat på att stänga ner, men låter allt ligga tills jag bestämt mig.
Är inne och rotar ibland dock.
Tror jag antytt förut att det finns ett gäng opublicerade inlägg som skrivits här, antingen i stundens hetta eller under påverkan. De flesta har faktiskt legat ute och sen tagits bort, men vissa har aldrig visats. Som ett jag hittade idag. Tror aldrig att det publicerades, men jag tycker själv att det är så välskrivet att jag vill dela med mig av det. Skrivet under en av-och-till-deppig tid i vintras. (Smått redigerat, men i det stora hela rakt av)
2011-01-25
Just nu, just ikväll skulle jag byta alla mina ägodelar, mina substitut, mot en dag, en timme att känna mig älskad. Älskad på riktigt, älskad villkorslöst för den jag är. Inte känna att jag behöver spela någon jag inte är. Och älska, älska någon så djupt att det gör ont. Villkorslöst. Helt släppa in någon i mina innersta tankar. Släppa ner garden. Muren som alltid sitter uppe. Dela tankar jag inte gör med någon annan. Och känna att allt är bra, att allt kommer ordna sig. Om än för ett tag.
I guess i'm just loneley tonight. Får ta och krypa ner i min stora säng, ensam som alltid. Kanske känns bättre imorgon.....
Nice guys finish last. Men det är det jag har att komma med. Kan ju inte direkt gå på "my stunning good looks", inte heller på min charmanta personlighet. Får helt enkelt förlita mig på ... ja det var just det. Hur avslutar jag den meningen?
Jag är kvar här, men uppdaterar inte alls lika mycket som förr. Har av och till funderat på att stänga ner, men låter allt ligga tills jag bestämt mig.
Är inne och rotar ibland dock.
Tror jag antytt förut att det finns ett gäng opublicerade inlägg som skrivits här, antingen i stundens hetta eller under påverkan. De flesta har faktiskt legat ute och sen tagits bort, men vissa har aldrig visats. Som ett jag hittade idag. Tror aldrig att det publicerades, men jag tycker själv att det är så välskrivet att jag vill dela med mig av det. Skrivet under en av-och-till-deppig tid i vintras. (Smått redigerat, men i det stora hela rakt av)
2011-01-25
Just nu, just ikväll skulle jag byta alla mina ägodelar, mina substitut, mot en dag, en timme att känna mig älskad. Älskad på riktigt, älskad villkorslöst för den jag är. Inte känna att jag behöver spela någon jag inte är. Och älska, älska någon så djupt att det gör ont. Villkorslöst. Helt släppa in någon i mina innersta tankar. Släppa ner garden. Muren som alltid sitter uppe. Dela tankar jag inte gör med någon annan. Och känna att allt är bra, att allt kommer ordna sig. Om än för ett tag.
I guess i'm just loneley tonight. Får ta och krypa ner i min stora säng, ensam som alltid. Kanske känns bättre imorgon.....
Nice guys finish last. Men det är det jag har att komma med. Kan ju inte direkt gå på "my stunning good looks", inte heller på min charmanta personlighet. Får helt enkelt förlita mig på ... ja det var just det. Hur avslutar jag den meningen?
lördag 17 september 2011
Livet för nötter
Att det ska va så svårt ibland...
Jag har något jag vill säga någon, men kan inte säga det rakt ut - det vågar jag inte. Så jag måste hitta ett annat sätt att få sagt men vet inte om jag kan göra det går att göra, eller om det blir fel då. Om det blir patetiskt.
(5 minuters paus, stirrande på skärmen)
Vill också fråga om det är okej att göra, för det vet jag inte heller... Eller om det också skulle bli fel.
Skulle behöva någon att bolla det här med, men samma där. Har ringt polare med tanken att jag ska snacka om det här med dom, men styrt undan i sista sekund när hjärtat börjat bulta och bytt samtalsämne. Rädd att låta patetisk igen.
Så det blir du, min gamla blogg, som får agera "mind-dump" inatt...
Varför tycker jag det här är så svårt??
Någon borde skriva en "Livet - så går det till"-bok! En manual till livet liksom! ;)
Fast det är väl det man ska ha vänner till. Det är bara det att jag dragit mig undan för att jag inte, åtminstone tror, lever upp till det jag borde. Har liksom skjutit upp att träffa folk i väntan på den där förändringen jag snackar om i tid och otid. Använt det som ursäkt för att dra mig undan. Och nu har jag dåligt samvete för att jag inte hör av mig, eller rättare sagt inte besöker dom, vilket leder till att jag drar mig ännu mer för att träffa dom... Skit dumt!
Nej, dags att sluta innan jag drar på för mycket.
Jag har något jag vill säga någon, men kan inte säga det rakt ut - det vågar jag inte. Så jag måste hitta ett annat sätt att få sagt men vet inte om jag kan göra det går att göra, eller om det blir fel då. Om det blir patetiskt.
(5 minuters paus, stirrande på skärmen)
Vill också fråga om det är okej att göra, för det vet jag inte heller... Eller om det också skulle bli fel.
Skulle behöva någon att bolla det här med, men samma där. Har ringt polare med tanken att jag ska snacka om det här med dom, men styrt undan i sista sekund när hjärtat börjat bulta och bytt samtalsämne. Rädd att låta patetisk igen.
Så det blir du, min gamla blogg, som får agera "mind-dump" inatt...
Varför tycker jag det här är så svårt??
Någon borde skriva en "Livet - så går det till"-bok! En manual till livet liksom! ;)
Fast det är väl det man ska ha vänner till. Det är bara det att jag dragit mig undan för att jag inte, åtminstone tror, lever upp till det jag borde. Har liksom skjutit upp att träffa folk i väntan på den där förändringen jag snackar om i tid och otid. Använt det som ursäkt för att dra mig undan. Och nu har jag dåligt samvete för att jag inte hör av mig, eller rättare sagt inte besöker dom, vilket leder till att jag drar mig ännu mer för att träffa dom... Skit dumt!
Nej, dags att sluta innan jag drar på för mycket.
onsdag 14 september 2011
En stormig kvälls tankar
Vinden viner runt huset. Regnet piskar mot rutorna. Stormen Katja är tydligen här.
There's something missing...
Hur som haver, är kattvakt från idag och en vecka framåt. Skulle ha sovit i deras hus inatt, men efter jobbet kände jag bara inte för det. Spenderade kvällen där med middag för mig själv, passade på att tvätta lite (gud vag jag saknar egen tvättmaskin) och glodde på tv med katten vid min sida. Men nu är jag hemma. Vill sova i egen säng och tanken är att komma upp till gymmet imorgon bitti. Och självklart åker jag över till katten imorgon så hon får mat och får komma ut.
Råkade bläddra förbi en dokumentär om två tjejer och deras problem. Brukar inte kolla på sådant, men stannade till och sen såg jag hela avsnittet. Det handlade om en tjej med Torettes syndrom och en med hydrokondri eller något sånt (inte av vikt).
För jag blev så fascinerad av tjejen med Torrettes. Hon hade förövrigt dessutom tics med självförstörelse beteende. (Hon kunde helt ofrivilligt strypa sig själv, försöka peta ut sina ögon, föll ihop livlös m.m.)
"This girl got issues" om man så säger!
Och trots allt detta var hon hur cool, glad och trevlig som helst. Du kan ju tänka hur alla kollade på henne när dom gick i köpcentrum, satt på restaurang eller vad som helst.
Hon hade en massa vänner, och det som jag nästan reagerade mest på var att hon hade funnit någon att älska.
Och då slog det mig, om den här tjejen på runt 18 år (i den åldern många, åtminstone jag, hade massor av vanföreställningar och omöjligt höga krav på sig själv) kunde få allt att fungera, leva livet helt enkelt - why shouldn't I?
Med rätt inställning och tro på sig själv kan man övervinna allt.
Så, nu när svaret är funnet är det bara att sätta igång att leva,
right?...............
There's something missing...
Hur som haver, är kattvakt från idag och en vecka framåt. Skulle ha sovit i deras hus inatt, men efter jobbet kände jag bara inte för det. Spenderade kvällen där med middag för mig själv, passade på att tvätta lite (gud vag jag saknar egen tvättmaskin) och glodde på tv med katten vid min sida. Men nu är jag hemma. Vill sova i egen säng och tanken är att komma upp till gymmet imorgon bitti. Och självklart åker jag över till katten imorgon så hon får mat och får komma ut.
Råkade bläddra förbi en dokumentär om två tjejer och deras problem. Brukar inte kolla på sådant, men stannade till och sen såg jag hela avsnittet. Det handlade om en tjej med Torettes syndrom och en med hydrokondri eller något sånt (inte av vikt).
För jag blev så fascinerad av tjejen med Torrettes. Hon hade förövrigt dessutom tics med självförstörelse beteende. (Hon kunde helt ofrivilligt strypa sig själv, försöka peta ut sina ögon, föll ihop livlös m.m.)
"This girl got issues" om man så säger!
Och trots allt detta var hon hur cool, glad och trevlig som helst. Du kan ju tänka hur alla kollade på henne när dom gick i köpcentrum, satt på restaurang eller vad som helst.
Hon hade en massa vänner, och det som jag nästan reagerade mest på var att hon hade funnit någon att älska.
Och då slog det mig, om den här tjejen på runt 18 år (i den åldern många, åtminstone jag, hade massor av vanföreställningar och omöjligt höga krav på sig själv) kunde få allt att fungera, leva livet helt enkelt - why shouldn't I?
Med rätt inställning och tro på sig själv kan man övervinna allt.
Så, nu när svaret är funnet är det bara att sätta igång att leva,
right?...............
måndag 12 september 2011
El stupido grande, del 2
Jo, för att ta vid där vi slutade...
Det där med att ta vara på tillfällen verkar jag inte förstått över huvud taget... Hade väntat på ett tillfälle att fråga en person ett par grejer om en tredje och fick inte en, inte två utan en hel drös med tillfällen idag att göra det. Men, gjorde jag det kanske? Nähä då.
Vågade inte. Kunde inte förmå mig. Hjärtrytmen ändrades. Alldeles för rädd för vad det skulle kunna leda till...
Och fatta att detta var med en person jag känner mig rätt bekväm med... Hur ska det då gå med någon jag har känslor för??
Nej, det där med känslor är inte min "cup of tea".
Vill ju långt ifrån kalla mig känslokall, utan jag kan bara inte hantera dom. Så enkelt är det.
Dom blommar upp, jag får panik, oftast gör jag något dumt och sen stänger jag in dom i en låda.
Problemhantering the Niko way, även kallat "the very very wrong way"...
Det där med att ta vara på tillfällen verkar jag inte förstått över huvud taget... Hade väntat på ett tillfälle att fråga en person ett par grejer om en tredje och fick inte en, inte två utan en hel drös med tillfällen idag att göra det. Men, gjorde jag det kanske? Nähä då.
Vågade inte. Kunde inte förmå mig. Hjärtrytmen ändrades. Alldeles för rädd för vad det skulle kunna leda till...
Och fatta att detta var med en person jag känner mig rätt bekväm med... Hur ska det då gå med någon jag har känslor för??
Nej, det där med känslor är inte min "cup of tea".
Vill ju långt ifrån kalla mig känslokall, utan jag kan bara inte hantera dom. Så enkelt är det.
Dom blommar upp, jag får panik, oftast gör jag något dumt och sen stänger jag in dom i en låda.
Problemhantering the Niko way, även kallat "the very very wrong way"...
El stupido grande
Men gud!
Vem är jag och varför går jag alltid mot min vilja?! Måste vara skidzo eller något. Verkar ha en klok sida och en stendum, iq-befriad sida. Den senare verkar poppa fram så fort jag ska prova något...
Arhgghh!!
Stupid!
Skriver mer sen, ska åka och små-handla nu...
Vem är jag och varför går jag alltid mot min vilja?! Måste vara skidzo eller något. Verkar ha en klok sida och en stendum, iq-befriad sida. Den senare verkar poppa fram så fort jag ska prova något...
Arhgghh!!
Stupid!
Skriver mer sen, ska åka och små-handla nu...
söndag 11 september 2011
Vädergudarna väntar inte...
Sitter och små-surar för att jag inte fick race:a idag... Vädergudarna ville annorlunda.
Har i alla fall varit ganska produktiv idag; har städat hela lägenheten grundligt - inklusive avloppsrensning... BLÄÄÄÄÄ!!! Men det måste göras ibland, antar jag...
Har möblerat om lite också. All elektronik är ute ur sovrummet så nu är det rummet till för just det - sova! Allt surr, lysande och blippande borta. Bara harmoni - är tanken i alla fall.
Och det är ju en förändring.
Fanns en liten baktanke med ommöbleringen förutom harmonibiten. Att få mig själv att göra dom förändringar jag vill göra. Handlar om det jag skrev förut; att man kan behöva pusha sig själv för att förknippa smärta med det man inte vill fortsätta med och njutning med det man vill. Det är inte bara att "tänka om", utan grundinställningen till det man vill eller inte vill måste ändras.
Men i början kan det behövas någon form av motivation för att komma till skott och påbörja det hela, men som sagt - den pushande motivationen ska användas till att bygga den nya grunden för förändringen och får inte bygga på den. Gör man det faller allt tillbaka till gamla spår så fort motivationen tryter.
Nog om det.
Ska försöka mig på ett par projekt inom detta i veckan tänkte jag. Något litet kanske för att finslipa tekniken.
Dock har jag en lite större sak jag skulle vilja ändra på med en gång. Men jag vågar inte. För rädd att jag gör fel och misslyckas. You guessed it - det handlar om känslor.
Har fått upp ögonen ännu mer för en person efter att jag fick veta lite mer om henne nyligen... Drömde till och med om henne i helgen - jag som nästan aldrig drömmer. Inget dirty, utan bara rent allmänt. Men det spädde på det hela...
Och som jag skrev tidigare, vet inte om jag vågar göra något åt det nu när jag inte har gjort min hemläxa... Vill ju inte att detta ska gå förlorat för att jag gör fel... Fast det går ju helt emot kapitlet med att man inte ska vänta utan istället leva för stunden och agera på de tillfällen som ges... Förstår någon min tanke?
Nej, nog för ikväll. Sitter och kollar på Inception (Sjukt bra film, rekommenderas varmt!) och måste följa med nu för snart börjar filmen bli krånglig...
Peace!
Har i alla fall varit ganska produktiv idag; har städat hela lägenheten grundligt - inklusive avloppsrensning... BLÄÄÄÄÄ!!! Men det måste göras ibland, antar jag...
Har möblerat om lite också. All elektronik är ute ur sovrummet så nu är det rummet till för just det - sova! Allt surr, lysande och blippande borta. Bara harmoni - är tanken i alla fall.
Och det är ju en förändring.
Fanns en liten baktanke med ommöbleringen förutom harmonibiten. Att få mig själv att göra dom förändringar jag vill göra. Handlar om det jag skrev förut; att man kan behöva pusha sig själv för att förknippa smärta med det man inte vill fortsätta med och njutning med det man vill. Det är inte bara att "tänka om", utan grundinställningen till det man vill eller inte vill måste ändras.
Men i början kan det behövas någon form av motivation för att komma till skott och påbörja det hela, men som sagt - den pushande motivationen ska användas till att bygga den nya grunden för förändringen och får inte bygga på den. Gör man det faller allt tillbaka till gamla spår så fort motivationen tryter.
Nog om det.
Ska försöka mig på ett par projekt inom detta i veckan tänkte jag. Något litet kanske för att finslipa tekniken.
Dock har jag en lite större sak jag skulle vilja ändra på med en gång. Men jag vågar inte. För rädd att jag gör fel och misslyckas. You guessed it - det handlar om känslor.
Har fått upp ögonen ännu mer för en person efter att jag fick veta lite mer om henne nyligen... Drömde till och med om henne i helgen - jag som nästan aldrig drömmer. Inget dirty, utan bara rent allmänt. Men det spädde på det hela...
Och som jag skrev tidigare, vet inte om jag vågar göra något åt det nu när jag inte har gjort min hemläxa... Vill ju inte att detta ska gå förlorat för att jag gör fel... Fast det går ju helt emot kapitlet med att man inte ska vänta utan istället leva för stunden och agera på de tillfällen som ges... Förstår någon min tanke?
Nej, nog för ikväll. Sitter och kollar på Inception (Sjukt bra film, rekommenderas varmt!) och måste följa med nu för snart börjar filmen bli krånglig...
Peace!
måndag 5 september 2011
Kör på bá!
Så var en ny arbetsvecka här.
Hade en helt okej helg. Blev lite umgänge med syster, kolla på race på fredagen, sälja hojen (äntligen) och till sist rejsa själv för första gången på länge! Var kul att ge sig in i leken igen nu när man har en bil som går att leka med... ;) Blev bara två repor, men det gav mersmak!
Var hos "tandis" idag och förberedde lite inför ett "lite större" projekt... Ska fixa och dona lite i truten, men helt plötsligt nu har jag insett att jag kommer ändra mitt utseende rätt kraftigt och blev skitskraj ett tag, men förhoppningsvis blir det till det bättre så vi kör på! Om ca. 2 år vet jag hur det gått...
För att knyta an till det jag skrivit tidigare har jag inte läst vidare i boken. Den har uppmanat att göra vissa saker som jag skjutit upp (se inlägg om att vänta... ;) ) och nu känns det meningslöst att läsa vidare om jag inte gjort det jag ska... Funderar på att börja om, men det känns lite skumt. Fattar någon mitt dilemma?? :)
Har, som sagt, ändå fått lite nya redskap från boken och använder dom lite då och då. Vissa saker tänker man inte på att man vill förändra förrän det händer och då är det bra att vara beredd. Försöker just nu knyta "smärta" till saker jag inte vill fortsätta göra, och "njutning" till det jag vill. Kan låta dumt kanske, men ibland gör man (jag) saker man inte vill för att det är lättare eller "så man alltid gjort" eller för att det finns en större rädsla för att göra det man vill.
Det är i princip det hela boken handlar om... Det var första kapitlet. Resten är bara olika tillämpningar av detta.
Nog om det, och nog för ikväll.
Det är tydligen en dag imorgon också, har jag hört... ;)
(För övrigt är det här det 222:a inlägget. Gillar "harmoniska" siffror. Jag själv bor i lägenhet nr. 2222 i mitt område! )
Hade en helt okej helg. Blev lite umgänge med syster, kolla på race på fredagen, sälja hojen (äntligen) och till sist rejsa själv för första gången på länge! Var kul att ge sig in i leken igen nu när man har en bil som går att leka med... ;) Blev bara två repor, men det gav mersmak!
Var hos "tandis" idag och förberedde lite inför ett "lite större" projekt... Ska fixa och dona lite i truten, men helt plötsligt nu har jag insett att jag kommer ändra mitt utseende rätt kraftigt och blev skitskraj ett tag, men förhoppningsvis blir det till det bättre så vi kör på! Om ca. 2 år vet jag hur det gått...
För att knyta an till det jag skrivit tidigare har jag inte läst vidare i boken. Den har uppmanat att göra vissa saker som jag skjutit upp (se inlägg om att vänta... ;) ) och nu känns det meningslöst att läsa vidare om jag inte gjort det jag ska... Funderar på att börja om, men det känns lite skumt. Fattar någon mitt dilemma?? :)
Har, som sagt, ändå fått lite nya redskap från boken och använder dom lite då och då. Vissa saker tänker man inte på att man vill förändra förrän det händer och då är det bra att vara beredd. Försöker just nu knyta "smärta" till saker jag inte vill fortsätta göra, och "njutning" till det jag vill. Kan låta dumt kanske, men ibland gör man (jag) saker man inte vill för att det är lättare eller "så man alltid gjort" eller för att det finns en större rädsla för att göra det man vill.
Det är i princip det hela boken handlar om... Det var första kapitlet. Resten är bara olika tillämpningar av detta.
Nog om det, och nog för ikväll.
Det är tydligen en dag imorgon också, har jag hört... ;)
(För övrigt är det här det 222:a inlägget. Gillar "harmoniska" siffror. Jag själv bor i lägenhet nr. 2222 i mitt område! )
torsdag 1 september 2011
Tänkvärt
Vet du, något alldeles fascinerande...
Världen vi alla lever i är egentligen precis den samma. Men vår upplevda värld skiljer sig radikalt. Vår hjärna, vårt sinne, är så olika pga olika tolkningar av samma sak. Vare sig det gäller mig, dig Missan, censur-gubbarna i Singapore (som verkar gå in på alla inlägg där jag skriver vissa (fula) ord) eller du som av en slump ramlade in här. Vår värld är så olika för att vi upplever olika saker, eller upplever samma saker olika. Vi har egentligen samma förutsättningar allihop. Vi kan alla bli nästa Bill Gates, eller Einstein. Men de flesta av oss blir inte det.
Varför?
För att vi väntar. Väntar på att något ska hända. Väntar på att någon ska göra något. Väntar på att det ska bli bättre. Att det ska reda ut sig. Att börja förändra oss...
...or so I belive...
Världen vi alla lever i är egentligen precis den samma. Men vår upplevda värld skiljer sig radikalt. Vår hjärna, vårt sinne, är så olika pga olika tolkningar av samma sak. Vare sig det gäller mig, dig Missan, censur-gubbarna i Singapore (som verkar gå in på alla inlägg där jag skriver vissa (fula) ord) eller du som av en slump ramlade in här. Vår värld är så olika för att vi upplever olika saker, eller upplever samma saker olika. Vi har egentligen samma förutsättningar allihop. Vi kan alla bli nästa Bill Gates, eller Einstein. Men de flesta av oss blir inte det.
Varför?
För att vi väntar. Väntar på att något ska hända. Väntar på att någon ska göra något. Väntar på att det ska bli bättre. Att det ska reda ut sig. Att börja förändra oss...
...or so I belive...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)