Livet för nötter

Att det ska va så svårt ibland...
Jag har något jag vill säga någon, men kan inte säga det rakt ut - det vågar jag inte. Så jag måste hitta ett annat sätt att få sagt men vet inte om jag kan göra det går att göra, eller om det blir fel då. Om det blir patetiskt.
  (5 minuters paus, stirrande på skärmen)
Vill också fråga om det är okej att göra, för det vet jag inte heller... Eller om det också skulle bli fel.

Skulle behöva någon att bolla det här med, men samma där. Har ringt polare med tanken att jag ska snacka om det här med dom, men styrt undan i sista sekund när hjärtat börjat bulta och bytt samtalsämne. Rädd att låta patetisk igen.
Så det blir du, min gamla blogg, som får agera "mind-dump" inatt...
Varför tycker jag det här är så svårt??

Någon borde skriva en "Livet - så går det till"-bok! En manual till livet liksom! ;)
Fast det är väl det man ska ha vänner till. Det är bara det att jag dragit mig undan för att jag inte, åtminstone tror, lever upp till det jag borde. Har liksom skjutit upp att träffa folk i väntan på den där förändringen jag snackar om i tid och otid. Använt det som ursäkt för att dra mig undan. Och nu har jag dåligt samvete för att jag inte hör av mig, eller rättare sagt inte besöker dom, vilket leder till att jag drar mig ännu mer för att träffa dom... Skit dumt!

Nej, dags att sluta innan jag drar på för mycket.