Hade ingen jättebra dag på jobbet idag. Var förmodligen för trött för att orka hålla humöret uppe. Gjorde ett tappert försök att dölja det. Om det funkade eller ej vet ju inte jag, får man fråga någon annan om! ;) Men jag började tänka på lite saker...
Som att jag snart är 28år gammal och fortfarande lär mig om hur livet fungerar! Inte som ett barn kanske längre, men börjar förstå vad jag själv vill ändra på, lära mig eller veta mer om. Som att föra en konversation t.ex.
Tänkte igenom bl.a. festen som var i helgen. Satt och snackade med olika polare om allt möjligt, klart och tydligt med nya inlägg, följdfrågor och samtalen bara flöt på.
Ibland var mer eller mindre alla inblandade i samtalen och jag kände där hur jag blev allt mer passiv och drog mig undan, så att säga, och dom saker jag väl sa sas med lägre röst än tidigare. Rädd för att säga fel sak i fel tillfälle.
Sen hamnade jag i en situation jag aldrig trivts i, två gånger under kvällen - nämligen helt själv med en tjej jag inte känner. Första "incidenten" (om jag får kalla den för det) var med en tjej jag inte var direkt attraherad av, och det började hyfsat. Kallpratade lite tills ämnet, vad det nu var, tog slut. Sedan kom den pinsamma tystnaden... Tänkte febrilt på vad jag skulle säga, vad jag sagt, hur det lät osv och tror jag slog undan benen på mig själv genom det.
Nästa "incident" var med en tjej jag var enormt attraherad av. Långt brunt vackert uppsatt hår, vackra ögon, perfekt kropp, vit blommig klänning......... Hmmm... vad skrev jag om förresten?! ;) ;)
Jo, det samtalet gick ju käpprätt åt h-vete! Hon startade samtalet. Minns inte direkt vad som sas, men mina svar var i princip "ja, nej, jasså, jaha, kanske" för att jag helt hade tankarna på vad jag skulle säga, hur, vad hon skulle tänka om mig när jag sa det, hur det jag sa mottogs och allt möjligt annat. Inte på vad hon sa.
Och det inser jag nu, det är därför jag i princip kan minnas de flesta andra samtalen under kvällen, men just det har jag knappt något minne alls av själva samtalet i sig. Och då slog mig tanken att det kanske inte direkt har att göra med att jag "bara är en sån som inte pratar", utan att det kanske är för att jag egentligen inte lyssnar när jag känner mindre bekväm??
Läste ett par artiklar om just det och fick till stor del mina farhågor bekräftade. Lägger in några här, dels för att själv kunna hitta tillbaka till dom... ;)
Aktivt lyssnande
Konversation - Hur kan man bli bättre
Så med det leddes mina tankar in mig på det jag skrev i början; att det finns så mycket kvar att lära, och just nu känns det som att jag experimenterar mer än någonsin för att... ja, bli en bättre människa i slutändan antar jag. Jag vill kanske inte egentligen bli "normal, som alla andra" (som man gärna slänger ur sig), men ser egenskaper hos andra omkring mig som jag vill tillföra eller förändra hos mig själv. Och det är det jag hoppas och tror att jag gör nu, till skillnad från förut då jag hatade mig själv för att jag inte var si eller så eller bättre på "det här".
Jag ska säga som det är, något jag sällan eller aldrig sagt - jag har många gånger, speciellt i övre tonåren, seriöst övervägt självmord. Ibland med planer och allt...
Många gånger handlade det just om just sådant här. Att jag tänkte att jag inte dög för att jag inte var på ett speciellt sätt eller såg ut på ett visst sätt osv. Jag tänkte att jag aldrig kunde ändra på mig själv och att det var bättre att avsluta allt.
Jag har mer och mer insett att mitt liv blir som jag gör det. Om jag bestämmer mig för att vara ett offer under andras åsikt kommer jag vara det. Nu inser jag att om det är något som får mig att må dåligt med mig själv kan jag göra något åt det! Och bara jag, ingen annan!! Ingen kommer ändra på mig åt mig!!!
 |
| Bild lånad från http://annicalindqvist.blogg.se/ |
Det är självklart skitjobbigt ibland. Det är för övrigt något jag stör mig på, att det kan låta så lätt att "bara ändra på sig" ibland. Det är det inte. Det krävs massor för att lyckas, men vi har ju faktiskt bara ett liv. Det är något jag börjat tänka på mycket på sistone. Ingen av oss vet vad som väntar sedan, och det vore ju förjävligt om man skulle sitta i evighet och ångra vad man inte gjorde i livet!! Leva livet och fånga dagen!! Också lätt att säga men extremt svårt att leva efter ibland. Men det är sant.
Ska absolut inte säga att jag alltid fångar dagen och gör allt jag kan av livet, men det hjälper ibland till att besluta sig för saker man tvekar inför. Det är egentligen bättre att prova och misslyckas än att för evigt undra hur det "hade varit om...".
Avslutningsvis måste jag berätta att under tiden jag skrivit detta har jag gång, på gång, på gång tänkt på hur illa det jag just skrivit klingar med att jag inte träffat någon att spendera livet med, eller att jag dejtar så sällan. (Och ja, jag vet att jag tar upp det hela tiden, men det finns i tankarna konstant). Och det är till en del det som får mig att fortsätta söka efter nya saker att förändra och sätt att göra det på. Det är målet.
God natt!
.....och: Tjohoooo!! :)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar