Jag känner mig ledsen, fast inte som förut. Det här är en bättre ledsamhet än tidigare, men en ledsamhet never the less. Dock samtidigt starkare på något sätt.
Ett telefonsamtal, ett par ord och, framförallt, ett par tårar i andra änden senare är vi där vi är nu. Något måste göras, men vad? Hur? När?
Kryptiskt, jag vet. Men så måste det vara för tillfället. Var bara tvungen att skriva av mig. Måste snacka med någon om det här först innan jag visar upp det för hela världen.
...to be continued!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar